Ånga kommer till maskinen från pannan via en ventil, ett pådrag. Där går den in i en anordning som växelvis styr ångan till ovan- eller undersidan av kolven och därmed gör att den går upp och ner. Anordningen kallas för slid och sitter i en låda på cylindern som passande nog heter slidskåp. Vanligast är att sliden drivs från vevaxeln med en excenter. En excenter är rund skiva där man inte har borrat monteringshålet i mitten av skivan, utan lite närmare ena kanten. När skivan roterar kommer den att röra sig på ett sätt som via en stång får sliden att gå fram och tillbaka i takt med vevaxeln. Beroende på hur man sätter fast excenterskivan på vevaxeln kan man reglera tillflödet av ånga till cylindern. Genom att ändra det här läget får man också maskinen att gå fram- och baklänges.
Det finns en mängd olika sätt att styra omkastningen av sliden för fram och back. De har ofta namn efter konstruktören. Nedan visas en bild av en Stephenson-omkastare.
Sliden tar också hand om och släpper ut förbrukad ånga. Ofta och enklast låter man ångan gå rätt ut i luften. Det finns också system som kondenserar ångan till vatten igen. Det här vattnet kan sedan återanvändas i pannan. Men varför skulle man vilja göra det? Vi har ju gott om vatten i Sverige… Det kan finnas två olika skäl. Sjövattnet kan vara förorenat av t ex dy eller växter. Men det vanligaste är att om man kör i saltvatten vill man inte att vattnet kommer in i pannan och orsaka rost och annan korrosion.
De flesta ångmaskiner fungerar som beskrivits ovan. De är dubbelverkande eftersom man får tillförsel av ångtryck två gånger per varv. Det gör att en encylindrig ångmaskin får ett vridmoment, redan vid låga varv, som är lika stort som en fyrcylindrig fyrtaktsmotor med samma dimension och tryck. Detta fås till priset av en ökad komplexitet. Kolvstången som överför rörelsen från kolven måste tätas i en packbox så att inte ångtrycket läcker ut. För att få till en roterande rörelse fäster man kolvstången i ett tvärstycke som sedan överför rörelsen till vevaxeln via en vevstake. Eftersom det handlar om stora krafter måste tvärstycket lagras i en styrning.
En egenhet hos dubbelverkande encylindriga maskiner är att de har två lägen där de inte kan starta av sig själv. De kallas dödlägen. Övre och undre dödlägena. De uppstår när kolven är i sitt översta eller understa läge. Då står vevstaken och vevaxeln i rät linje med kolvstången och en kraft på kolven verkar rakt ner på vevaxeln som då inte förmår röra sig. När detta händer, och det händer, måste maskinisten baxa runt maskinen till ett läge där den förmår starta av sig själv.
På mindre maskiner kan man baxa maskinen till rätt läge genom att använda foten för att flytta svänghjulet. På större behöver man en stång för att orka vrida vevaxeln. De flesta maskinister använder en del trick med omkastaren för att undvika stopp i dödlägena.
Alla delar av maskinen är monterade på en bottenplatta som är säkert fastbultad på bädden i båten.